De laglösa
2007-10-08 15:36:06
Jan Guillou's "Ondskan" slår an på den här strängen, men driver kanske aldrig hem poängen fullt ut. Hur som helst så vet alla det redan i bakhuvudet: ungdomens sociala ordning utgår från våldet och förmågan att utdela det.
Det börjar tidigt i grundskolan, hackordningen bland killarna etableras beroende på vem man kan spöa upp eller inte. Det är viktigt, det styr nämligen vad man får säga och till vem. Den som står över dig har fritt fram och kan reta dig för vad han vill. Svara tillbaka och få spö. Positionen måste ständigt försvaras, det är viktigt.
Under min uppväxt har jag känt flera som stått över det här. Somliga gör det, kalla det uppfostran, kalla det intelligens, av en eller annan anledning är de bättre än så. Man kan stå över, men aldrig utanför. Våldet finns där, och den som vill ställa sig över får slåss likafullt. Mer än andra, faktiskt. Bestämmer man sig för att inte ta skit från den som tror han har rätten att dela ut det, då slåss man. Oftast inte ett regelrätt slagsmål, men en spark här, en knuff in i ett skåp där, etc. Man lär sig att det är såhär. Man vänjer sig. Våldet finns där dagligen och det är lag. Jag skulle kunna räkna upp så många saker jag varit utsatt för och inblandad i som i teorin kan ge åratal i fängelse. Men i praktiken är det bara vardagen i en skolkorridor. Anmäla? Varför då, det var ju vardaget? Om det finns överallt och ingen någonsin reagerar, vad ska en liten grabb tro? Så man accepterar det. Man tar sig igenom skolåren med våldet som konstant.
Så det är inte så konstigt egentligen, att när man är kring 15 så blir det mer sofistikerat. Man blir äldre, mer uppfinningsrik. Strukturerna har utkristalliserat sig. Våldet behöver inte vara begränsat till vad man själv kan prestera, kommer man på. Nu handlar det om hur många man känner. Pratar nån skit om dig? Kom dit med fem polare och spöa upp honom ("snacka skit" är nämligen det absolut allvarligaste av brott. Enbart misstanken om att någon sagt något han inte borde räcker. Hackordningen måste försvaras. Sparka neråt, så hårt du bara kan).
Så nu hände det plötsligt, en 16-årig grabb anfalls och slås ner av 5 jämnåriga. De sparkar och slår honom så illa att han dör, och nu är alla i chock. Nu måste vi stoppa "ungdomsvåldet". Jag tror grabbarna som sitter häktade nu mest är chockade över att han dog. "Vadå, kan man dö av att bli sparkad och slagen? Men det är ju så vi alltid har gjort? Det här var det aldrig någon som sa något om."
Jag är inte chockad, inte det minsta. Jag är djupt sorgsen, det här är så tragiskt att orden inte finns. Men det förvånar mig inte ett jävla dugg. Jag vet hur jag växte upp, "ungdomsvåldet" var överallt, mitt i vardagen. Och det här var inte "förorten", "ghettot" eller nån annan clichée, det här var mitt i Stockholms innerstad. Precis som för grabben som nu fått sätta livet till.
Är vi verkligen intresserade av att stoppa ungdomsvåldet? Vi vuxna, framför allt ni som har eller jobbar omkring barn, är ni det? Varför gör ni ingenting då? Sparkarna och slagen haglar överallt, i varenda korridor, på varenda skolgård. Varenda liten knuff, varenda liten spark, varenda jävla fysisk kränkning av någon någonstans oavsett hur liten har del i det här. Det är allvarligt, markeringar måste göras. Slår man en medmänniska så gör man något sjukt. Så GÖR man inte. Det måste markeras. Hårt. Sätt stopp. Anmäl de här sparkarna och slagen. Ta in polisen. Få ett stopp på det. Sluta sätt vardagsvåldet på samma nivå som klotter på skåpen eller snöbollskastning. Ta det på allvar.
Folk kan faktiskt dö.
Kategori: Jag tycker
