Vicky Christina Barcelona
2009-04-28 22:38:35
Varje gång jag ser en film av Woody Allen så lovar jag mig själv "aldrig mer" efteråt. Oftast av ungefär samma anledning: Den var tråkig. Välgjord, välspelad och allt sånt där men gud så tråååkig. Men nu hände det sig av någon anledning att vi ändå satt där i min filmsoffa med Allens "Vicky Christina Barcelona" på stora duken.
Två tjejer med (underförstått) välbärgad bakgrund - och varsin livssyn lika olika som varandras hårfärger - åker till Spanien för att tillbringa sommaren. Väl där träffar de en romantisk och enigmatisk konstnär, en latin lover-typ av rang. Lång, ståtlig och sådär känslomässigt manligt som män bara kan vara i den speciella del av sydeuropa som ligger i norra amerika. En gentleman med charm, djup och ett formidabelt emotionellt bagage. Lust och romantik uppstår, tills detta emotionella bagage gör entré i form av Penélope Cruz...
När jag var liten brukade det gå en serie på TV3 som hette "Herman's Head". Den handlade om Herman, en vanlig lite småtöntig kille som levde ett vanligt liv. Bara det att hälften av serien utspelar sig i hans "huvud", dvs fyra personer som får representera sidor av hans personlighet(lust, intellekt, rädsla, romantik) och deras eviga käbbel sinsemellan. Den här filmen är lite samma grej. Alla karaktärerna ÄR sina personlighetsdrag och inte så mycket mer. De interagerar med yviga gester och talar högt om sånt vi normalt bara säger mellan raderna, välstylade representationer av vad vi själva tänker, känner och tycker.
Det kan kännas enfaldigt, men det är spännande också. Man känner igen sig när de säger det du kanske tänkte men inte vågade säga, gör det du ångrade att du gjorde eller är den du önskar du var. Det är ett intressant sätt att göra film på, personligt och verkligt samtidigt som själva berättelsen är ganska osannolik och sådär filmiskt befriad från jobbiga grejer (det är Spanien, solen skiner alltid och det finns obegränsat med pengar).
Svagheten som alltid när Allen gör romantik är att han inte är romantiker. Han är en cyniker av rang, och man börjar känna igen hans teman nu. Vi talar vitt och brett om vad vi vill ha och "behöver", om kärlek och att följa sin passion men i slutändan så väljer vi ändå alltid det bekväma, det "förnuftiga". Jobbet, TV i varje rum, hus i ett säkert område, vänner med kontakter. Som nån slags psykotiskt avtrubbad livscoach visar han sin instruktionsfilm om de arma små liven och hur de lurar sig själv med vackert tal om sina känslor bara för att fega ur i sista stund och stå tillbaka precis på ruta ett. Det är en ganska sorglig bild, men kompetent framförd och den ger öppningar för att tänka och diskutera. Även fast jag inte håller med för fem öre.
Och den här gången var det faktiskt inte tråkigt.
Kategori: film
