Vicky Christina Barcelona
2009-04-28 22:38:35
Varje gång jag ser en film av Woody Allen så lovar jag mig själv "aldrig mer" efteråt. Oftast av ungefär samma anledning: Den var tråkig. Välgjord, välspelad och allt sånt där men gud så tråååkig. Men nu hände det sig av någon anledning att vi ändå satt där i min filmsoffa med Allens "Vicky Christina Barcelona" på stora duken.
Två tjejer med (underförstått) välbärgad bakgrund - och varsin livssyn lika olika som varandras hårfärger - åker till Spanien för att tillbringa sommaren. Väl där träffar de en romantisk och enigmatisk konstnär, en latin lover-typ av rang. Lång, ståtlig och sådär känslomässigt manligt som män bara kan vara i den speciella del av sydeuropa som ligger i norra amerika. En gentleman med charm, djup och ett formidabelt emotionellt bagage. Lust och romantik uppstår, tills detta emotionella bagage gör entré i form av Penélope Cruz...
När jag var liten brukade det gå en serie på TV3 som hette "Herman's Head". Den handlade om Herman, en vanlig lite småtöntig kille som levde ett vanligt liv. Bara det att hälften av serien utspelar sig i hans "huvud", dvs fyra personer som får representera sidor av hans personlighet(lust, intellekt, rädsla, romantik) och deras eviga käbbel sinsemellan. Den här filmen är lite samma grej. Alla karaktärerna ÄR sina personlighetsdrag och inte så mycket mer. De interagerar med yviga gester och talar högt om sånt vi normalt bara säger mellan raderna, välstylade representationer av vad vi själva tänker, känner och tycker.
Det kan kännas enfaldigt, men det är spännande också. Man känner igen sig när de säger det du kanske tänkte men inte vågade säga, gör det du ångrade att du gjorde eller är den du önskar du var. Det är ett intressant sätt att göra film på, personligt och verkligt samtidigt som själva berättelsen är ganska osannolik och sådär filmiskt befriad från jobbiga grejer (det är Spanien, solen skiner alltid och det finns obegränsat med pengar).
Svagheten som alltid när Allen gör romantik är att han inte är romantiker. Han är en cyniker av rang, och man börjar känna igen hans teman nu. Vi talar vitt och brett om vad vi vill ha och "behöver", om kärlek och att följa sin passion men i slutändan så väljer vi ändå alltid det bekväma, det "förnuftiga". Jobbet, TV i varje rum, hus i ett säkert område, vänner med kontakter. Som nån slags psykotiskt avtrubbad livscoach visar han sin instruktionsfilm om de arma små liven och hur de lurar sig själv med vackert tal om sina känslor bara för att fega ur i sista stund och stå tillbaka precis på ruta ett. Det är en ganska sorglig bild, men kompetent framförd och den ger öppningar för att tänka och diskutera. Även fast jag inte håller med för fem öre.
Och den här gången var det faktiskt inte tråkigt.
Kategori: film
<3 "Watchmen"
2009-03-18 15:13:05
Mitt intresse för serier överlevde aldrig de tidiga tonåren. Jag läste Marvel lite då och då, that was it. Tillräckligt mycket för att känna till karaktärerna i X-men, Fantastiska Fyran, etc. Jag gillade dem, men det konstnärliga - det "intellektuella djupet" if you will - passerade mig ganska obemärkt förbi. Så jag kom aldrig till att läsa t ex Frank Miller eller Alan Moore. Dåligt för att jag känner att jag missade något när jag var yngre, bra för att filmer som "300", "Sin City" och nu senast "Watchmen" bryter helt ny och jungfrulig mark för mig.
Jag gillade Zack Snyders "300", utskälld som den var. Visst kan man kalla den både sexistisk och rasistisk om man vill (jag såg den aldrig så men jag kan förstå de som gjorde det), visst kan man störa sig på den veritabla machoöverdosen, men den är _stilren_. Pampig, häftig och trogen idealen storyn har som tema. Släpper man det ideologiska och bara åker med ett tag så är det en explosiv resa i svärd, blod och stridsvrål. Underhållning, om man kan låta sig gilla sånt. Jag kunde det. Så ju mer jag läste om Zack Snyders filmatisering av "Watchmen" och serien den haft som förlaga, desto mer ville jag se den. Några klipp från en trailer och en "bakom kulisserna" så var jag såld. Jag var bara tvungen att se den. Sagt och gjort, jag jagade rätt på en kopia och drog upp den på projektorn.
Snyders typiska actionstil finns fortfarande kvar. Det är avstannande slow motion för att förstärka och försköna det brutala, det är stiligt renderade blodsdroppar som flyger omkring tillsammans med glassplitter och explosionsrök. Precis som i "300" så är det häftigt och det funkar. Skillnaden är att i "300" får den estetiken bära större delen av filmen på sina axlar. I "Watchmen" används den betydligt mer sparsamt. Visst är filmen våldsam, det är den, men inte på det där adrenalinpumpande intensiva viset. Våldet är inte där filmen utspelar sig, den drivs istället av en väldigt intrikat och detaljrik handling. Handlingen är tydligen vad som gav Alan Moores ursprungsverk ryktet som "ofilmbar", och jag tvivlar inte på att Snyder fått banta ner och förenkla en hel del för att få ihop något som funkar på skärmen.
Det vore rent omoraliskt att avslöja för mycket (eller något alls) av handlingen. Den utspelar sig iaf i en parallell verklighet, någon gång på 80-talet. Möjligtvis lite orealistisk men med undantag för den allsvetande och enigmatiske Dr Manhattan inte särskilt präglad av det övernaturliga. Det är en svart värld vi rör oss i, på ett metaforiskt sätt präglad av våld, uppgivenhet och känslan av att sitta på en krutdurk som snart exploderar. Grafiskt målas det hela stort och yvigt med mörka kritor, en färgfest i svart om man så vill. I en värld där gränsen mellan hjälte och skurk alltid är föremål för diskussion slår våra huvudpersoner vilt omkring sig. För vad de tror på, för vad de alltid har lärt sig, eller ibland bara för att det är det enda de minns hur man gör.
Lite lång är den, och svår att hänga med i med alla sina bihistorier och tillbakablickar. Men det fantastiska galleriet av personer och det överhängande apokalyptiska håller dig kvar. Det är en film som utmanar dig, nästan retar dig till att komma på vad som händer härnäst. Slutet är ett helt mästerligt crescendo i konflikter mellan ideal, avsikter, lösningar och hur långt man är villig att gå. Möjligt att den gör det lite enkelt för sig med premisserna, men frågorna är så många och så brinnande aktuella att det inte gör något. "Den här filmen försöker väcka dig" eller nåt sånt ska Snyder ha sagt i en intervju. Skitnödigt pretentiöst som det må låta så, nog vaknar man allt. Och funderar. Och förundras.
Kategori: film
