Smile!
2007-11-09 14:55:02
Idag är jag storyn på nåns fikarast, garanterat. Mina tänder är nämligen ett intressant kapitel. Jag får inte hål i dem. Det går inte. Kan inte hända. Never has. Vad jag däremot får är tandsten, i rätt stora mängder dessutom. Det här gör det till en väldigt dålig idé att göra det jag gjort de senaste två åren, att låta bli att gå till tandläkaren. Men det är ju så sen nån regering fick för sig att tänderna inte är en del av kroppen; det kostar apan, så man drar sig för det.
Nu gick jag dit i alla fall, Folktandvården i Täby. Jag jobbar där och man får ju välja mottagning så det blev bra. Tandläkaren undersöker mig i några minuter, sen sätter hon sig ner, tar ett djupt andetag och yttrar vad som kom att bli veckans snackis i det Lagerstedtska hemmet:
"Nu är det såhär: Du har tandsten. Du har MYCKET tandsten. Nej, du har (här pausar hon för att med gester illustrera ifrågavarande mängd) JÄTTEMYCKET tandsten!.
Hon är fascinerad, jag börjar fundera på om hon kommer be om autografer och allt möjligt. Story of my life antar jag, när jag föddes så var det tydligen en hel drös med läkare och studenter som ville titta på (jag föddes med häcken före - kanske också story of my life - men vi sparar den anekdoten till senare). Det är spännande när man får vårdpersonal att tappa hakan, men det slutar inte alltid så väl.
Så anyway, idag fann jag mig själv hos tandhygienisten för att bli av med Mount Rushmore som jag gått och sparat ihop i truten. Hon hade gått igenom bilder och noteringar och konstaterat att "ja, det här var rätt så mycket tandsten det" (jag log stolt, nåt ska man väl vara bra på). Lik förbannat kan hon inte hålla sig från att undslippa ett "Oj! Ja JÄVLAR! när hon väl stirrar in i gapet på mig.
En halvtimmes ultraljudstortyr senare var jag på väg till jobbet. Och hon förmodligen på väg till fikarasten för att befästa min position som levande legend på avdelningen. Oh yes, idag satte jag färg på någons liv...
Kategori: Mitt lilla liv
Sub 42 minute mile
2007-10-02 16:43:13
När jag jobbade deltid som spärrvakt i tunnelbanan så ondgjorde jag mig alltid över folk som prompt skulle springa överallt. "Skynda dig, EN MINUT FÖR TUSAN!", rusa efter bussar och tåg, 4 minuters väntetid är oacceptabelt. En gång blev jag mordhotad för att jag fick en tant att missa tåget med min önskan att få se ett färdbevis (I shit you not).
Sen jag började jobba på "riktigt" 5 dagar i veckan så blev beteendemönstret lite klarare. Jag bor i Sundbyberg men jobbar i Täby. Det är inte så långt egentligen - 15 km kanske - men det tar kring en timme normalt att åka dit. Så ska man dit, stämpla in, vara där i 8 timmar+lunch och sen hem igen. Det blir elva timmar som man är ute, "jobbupptagen". Som studerande med mitt läshuvud hade jag ENORMT mycket fritid, så det blev en sjujävla omställning för mig. Plötsligt så har man alltid ont om tid.
Man kan vänja sig vid det mesta, och man anpassar sig till det här också. Så vad gör man? Man optimerar. Fram med stora osthyveln, slimma ner dina vanor. Kliva upp och klä på sig? 5 minuter. Frukost? På kontoret efter att man stämplat in (ska jag ta det lugnt ska jag fanimej ha betalt också). Resan till jobbet? Så slimmad som möjligt.
Den enklaste vägen är att ta buss 509 till Danderyd, sen tåget. Det är bara ett byte. Fast 509:an är sjuuuukt långsam, ska prompt snurra två varv genom alla 50 kommuner den skär igenom, plus ett eget varv i Bergshamra. Den här vägen: 1tim, 10min. 515->177->Roslagsbanan är okej, men lämnar ibland stora glapp. Oftast: Nästan exakt en timme. Men vid rätt tid på dagen är det bäst. Hemåt är det alltid överlägset snabbast med buss 610 till Danderyd, 157 till Rissne och tunnelbanan en station till Duvbo. Sen nästan hemma. Den här vägen har potential, personrekordet ligger på smått oslagbara 42 minuter.
Poängen, hursomhelst, är att det är bytena som tar tid. Bilfärd från dörr till dörr tar 15-20 minuter, tops. Det är bytena och väntan på nästa anslutning som dödar. Så hela min fritid - nej, mitt liv - beror på hur mycket jag kan skala av vid dessa byten. Perfekt passning krävs. Minsta lilla intermezzo och hela planen fallerar. En barnvagn i vägen, en buss som stannar för rött, gamla människor som är långsamma med biljetten vid påstigning - de är ett hot mot mitt liv.
Här kommer springandet in. Jag vet att det ser löjligt ut, men om min buss stannar i ena änden av Danderyds Sjukhus och min anslutning står körklar i den andra, ja då springer jag. Jag har mina löparskor på mig. 200 meter på 25 blankt, med en datorväska över axeln? Lugnt. Jag vet vad min värdighet är värd.
7,5 minuter fritid.
Kategori: Mitt lilla liv
