Alltså... vafan?
2009-06-16 23:26:52
Jag försöker fatta så gott jag kan men alltså, seriöst:
Varför får man inte uttrycka en åsikt i riksdagen?
Kategori: ack, mänskligheten...
Vicky Christina Barcelona
2009-04-28 22:38:35
Varje gång jag ser en film av Woody Allen så lovar jag mig själv "aldrig mer" efteråt. Oftast av ungefär samma anledning: Den var tråkig. Välgjord, välspelad och allt sånt där men gud så tråååkig. Men nu hände det sig av någon anledning att vi ändå satt där i min filmsoffa med Allens "Vicky Christina Barcelona" på stora duken.
Två tjejer med (underförstått) välbärgad bakgrund - och varsin livssyn lika olika som varandras hårfärger - åker till Spanien för att tillbringa sommaren. Väl där träffar de en romantisk och enigmatisk konstnär, en latin lover-typ av rang. Lång, ståtlig och sådär känslomässigt manligt som män bara kan vara i den speciella del av sydeuropa som ligger i norra amerika. En gentleman med charm, djup och ett formidabelt emotionellt bagage. Lust och romantik uppstår, tills detta emotionella bagage gör entré i form av Penélope Cruz...
När jag var liten brukade det gå en serie på TV3 som hette "Herman's Head". Den handlade om Herman, en vanlig lite småtöntig kille som levde ett vanligt liv. Bara det att hälften av serien utspelar sig i hans "huvud", dvs fyra personer som får representera sidor av hans personlighet(lust, intellekt, rädsla, romantik) och deras eviga käbbel sinsemellan. Den här filmen är lite samma grej. Alla karaktärerna ÄR sina personlighetsdrag och inte så mycket mer. De interagerar med yviga gester och talar högt om sånt vi normalt bara säger mellan raderna, välstylade representationer av vad vi själva tänker, känner och tycker.
Det kan kännas enfaldigt, men det är spännande också. Man känner igen sig när de säger det du kanske tänkte men inte vågade säga, gör det du ångrade att du gjorde eller är den du önskar du var. Det är ett intressant sätt att göra film på, personligt och verkligt samtidigt som själva berättelsen är ganska osannolik och sådär filmiskt befriad från jobbiga grejer (det är Spanien, solen skiner alltid och det finns obegränsat med pengar).
Svagheten som alltid när Allen gör romantik är att han inte är romantiker. Han är en cyniker av rang, och man börjar känna igen hans teman nu. Vi talar vitt och brett om vad vi vill ha och "behöver", om kärlek och att följa sin passion men i slutändan så väljer vi ändå alltid det bekväma, det "förnuftiga". Jobbet, TV i varje rum, hus i ett säkert område, vänner med kontakter. Som nån slags psykotiskt avtrubbad livscoach visar han sin instruktionsfilm om de arma små liven och hur de lurar sig själv med vackert tal om sina känslor bara för att fega ur i sista stund och stå tillbaka precis på ruta ett. Det är en ganska sorglig bild, men kompetent framförd och den ger öppningar för att tänka och diskutera. Även fast jag inte håller med för fem öre.
Och den här gången var det faktiskt inte tråkigt.
Kategori: film
Sånt jag inte förstår
2009-03-30 20:31:49
Jag ska alltid tycka nånting om allting, sån har jag alltid varit. Kanske inte alltid av smickrande skäl men hey, vissa karaktärsbrister har jag lärt mig att gilla. Hur som helst, jag är rätt van vid att folk inte håller med mig. Och ibland kan jag leva med det. Jag kan acceptera att jag var den enda i hela den icke-grekisktalande världen som tyckte Sofias låt "Alla" i melodifestivalen var riktigt bra. Jag köper att ingen gillar mina idéer om hur loot ska distribueras i World of Warcraft. Jag diskuterar inte djurrätt med folk, jag VET att jag inte kommer hålla med endera lägret. Fine. Det är inte viktigt.
Sen kommer vi till brott och straff. Diskussionen börjar alltid på ungefär samma sätt: Domen har fallit i något känt brottsmål, och oavsett vad som hänt och vem som gjort vad så är det alltid nån som ilsket hävdar att straffet var för milt. Eller att psykvård är att "komma undan". Och att de har det för bra i fängelset. Och här VÄGRAR jag att hålla med.
Min syn på brott och straff är att det ALDRIG får vara baserat på hämnd, ilska eller "upprättelse". Det spelar ingen jävla roll hur arga vi blir, poängen är att minska antalet brott i samhället, dels genom att ge en lämplig effekt på den specifikt dömde, dels genom att verka avskräckande för andra. Det är vårt ENDA mål, inte att "ge igen" på brottslingen eller ge offret "upprättelse". Ingen har rätt till hämnd, det är bullshit och barbari. Släpp det, det har ingen plats i ett civiliserat samhälle.
Visst kan vi prata "hårdare straff", men då får ni fanimej visa att det HJÄLPER. Och generellt sett så brukar det faktiskt inte göra det, snarare tvärtom. Grejen är att vi måste ju släppa ut de flesta brottslingar någon gång (annars kan vi ju lika gärna ha livstid för ALLA brott). Att en mördare lider helvetets alla plågor på vatten och bröd i 40 år känns säkert skitbra i Gamla Testamentet-nerven, men vad är det för människa som kommer ut sen? Vi måste faktiskt tro att folk kan komma tillbaka in i samhället, vi måste det. Tuffa tag HJÄLPER INTE, du får bara ett råare samhälle med råare brottslingar som hamnar längre utanför.
Och sen det där med psykvård. Det är tvådelat: Först finns det de som faktiskt är psykiskt sjuka i det avseendet att de inte kan skilja på rätt och fel. De människorna behöver vård, and that's it. Det finns ingen skuld, det finns inget behov av att "avskräcka", inte om (och det är förvisso ett stort "om") en sjukdom berövar dem förmågan att kunna bedöma och ta ansvar för sina handlingar. Här handlar det ENBART om vård. Antingen kan man hantera sjukdomen, och då släpper man ut individen, eller så kan man inte det och då är vi nödgade att hålla personen inspärrad för sin egen och andras säkerhet.
Sen finns det en annan del. Många som kan och bör hållas ansvariga för sina handlingar har fortfarande psykiska besvär. AD/HD och liknande är tydligen väldigt vanligt bland våldsbrottslingar. Missbruk är vanligt, såklart. Och personligen anser jag att den som avsiktligt brukar våld mot en annan människa mer eller mindre per definition lider av en psykisk störning. Här finns det en skuld, ett behov av att utdöma en påföljd, men dessa människor behöver lik förbannat vård. Inte för att det ska "daltas med brottslingar" utan för att det är det bästa sättet att göra samhället bättre och säkrare för alla. Vård och rehabilitering kommer inte rädda alla, men vi skulle kunna göra så jävla mycket mer om folk bara släppte machoskiten om att det inte ska "daltas med brott" och behövs "hårdare tag".
Josef Fritzl blev tydligen skickad till nån form av psykisk anstalt, det var det som gav upphov till diskussionen som fick mig att börja skriva det här. För jag tycker det är bra. Det här är en man som förvisso anses vara kapabel att ansvara för sina handlingar, det bör och kommer han få göra. Men han är fortfarande psykiskt störd (inte min uppfattning, utan rättsläkarna som undersökte honom), vilket torde vara ganska uppenbart med tanke på vad han har gjort. Jag känner ingen medkänsla för den här mannen, men jag tycker det är viktigt - speciellt när det handlar om ett sånt här fruktansvärt brott - att vi gör allt vi kan för att hindra att det händer igen. Undersök den här mannen, ta reda på vadfan som driver en människa till detta. Och släpp för i HELVETE inte in honom bland vanliga brottslingar hur som helst. Vi snackar om ett monster här, hand upp alla som tror att det hjälper någon att låta andra dela cell med honom, liksom.
Ungefär så tycker jag. Och jag F Ö R S T Å R inte varför folk inte håller med mig. Inte retoriskt "förstår" utan jag FATTAR verkligen inte. Alltid när man snackar om sånt här så ska folk börja tävla om vem som är för de hårdaste straffen och de är tamejfan aldrig nöjda förrän brottslingen hängts upp i snoppen över en grop med utsvultna hyenor tills han ramlar ner. Jag kan inte relatera till det här synsättet ALLS. Jag tror inte ens jag kan respektera det, det känns mer som någon slags emotionell reaktionsbildning än en genomtänkt och rationell åsikt. Eller kortare uttryckt: "bullshit".
Jag hatar det. Jag vill tro att vi är bättre än så.
Kategori: Jag tycker
<3 "Watchmen"
2009-03-18 15:13:05
Mitt intresse för serier överlevde aldrig de tidiga tonåren. Jag läste Marvel lite då och då, that was it. Tillräckligt mycket för att känna till karaktärerna i X-men, Fantastiska Fyran, etc. Jag gillade dem, men det konstnärliga - det "intellektuella djupet" if you will - passerade mig ganska obemärkt förbi. Så jag kom aldrig till att läsa t ex Frank Miller eller Alan Moore. Dåligt för att jag känner att jag missade något när jag var yngre, bra för att filmer som "300", "Sin City" och nu senast "Watchmen" bryter helt ny och jungfrulig mark för mig.
Jag gillade Zack Snyders "300", utskälld som den var. Visst kan man kalla den både sexistisk och rasistisk om man vill (jag såg den aldrig så men jag kan förstå de som gjorde det), visst kan man störa sig på den veritabla machoöverdosen, men den är _stilren_. Pampig, häftig och trogen idealen storyn har som tema. Släpper man det ideologiska och bara åker med ett tag så är det en explosiv resa i svärd, blod och stridsvrål. Underhållning, om man kan låta sig gilla sånt. Jag kunde det. Så ju mer jag läste om Zack Snyders filmatisering av "Watchmen" och serien den haft som förlaga, desto mer ville jag se den. Några klipp från en trailer och en "bakom kulisserna" så var jag såld. Jag var bara tvungen att se den. Sagt och gjort, jag jagade rätt på en kopia och drog upp den på projektorn.
Snyders typiska actionstil finns fortfarande kvar. Det är avstannande slow motion för att förstärka och försköna det brutala, det är stiligt renderade blodsdroppar som flyger omkring tillsammans med glassplitter och explosionsrök. Precis som i "300" så är det häftigt och det funkar. Skillnaden är att i "300" får den estetiken bära större delen av filmen på sina axlar. I "Watchmen" används den betydligt mer sparsamt. Visst är filmen våldsam, det är den, men inte på det där adrenalinpumpande intensiva viset. Våldet är inte där filmen utspelar sig, den drivs istället av en väldigt intrikat och detaljrik handling. Handlingen är tydligen vad som gav Alan Moores ursprungsverk ryktet som "ofilmbar", och jag tvivlar inte på att Snyder fått banta ner och förenkla en hel del för att få ihop något som funkar på skärmen.
Det vore rent omoraliskt att avslöja för mycket (eller något alls) av handlingen. Den utspelar sig iaf i en parallell verklighet, någon gång på 80-talet. Möjligtvis lite orealistisk men med undantag för den allsvetande och enigmatiske Dr Manhattan inte särskilt präglad av det övernaturliga. Det är en svart värld vi rör oss i, på ett metaforiskt sätt präglad av våld, uppgivenhet och känslan av att sitta på en krutdurk som snart exploderar. Grafiskt målas det hela stort och yvigt med mörka kritor, en färgfest i svart om man så vill. I en värld där gränsen mellan hjälte och skurk alltid är föremål för diskussion slår våra huvudpersoner vilt omkring sig. För vad de tror på, för vad de alltid har lärt sig, eller ibland bara för att det är det enda de minns hur man gör.
Lite lång är den, och svår att hänga med i med alla sina bihistorier och tillbakablickar. Men det fantastiska galleriet av personer och det överhängande apokalyptiska håller dig kvar. Det är en film som utmanar dig, nästan retar dig till att komma på vad som händer härnäst. Slutet är ett helt mästerligt crescendo i konflikter mellan ideal, avsikter, lösningar och hur långt man är villig att gå. Möjligt att den gör det lite enkelt för sig med premisserna, men frågorna är så många och så brinnande aktuella att det inte gör något. "Den här filmen försöker väcka dig" eller nåt sånt ska Snyder ha sagt i en intervju. Skitnödigt pretentiöst som det må låta så, nog vaknar man allt. Och funderar. Och förundras.
Kategori: film
Heartland & Jag
2007-11-09 15:36:57
Nu har jag skrivit tillräckligt för att det ska vara dags att göra klart "Om"-sidan. Det här inlägget får tjäna som beskrivning av bloggen.
Om mig
Magnus Lagerstedt heter jag då (inga mellannamn). Född 1979, bor i Sundbyberg. Äldst i en syskonskara av tre. Inga egna barn (än).
Jag jobbar som IT-tekniker på ett företag som sysslar med postorder i Täby. Jag älskar det jobbet, jag får göra så otroligt mycket olika saker som intresserar mig och jag känner mig uppskattade när jag gör det. Det finns mycket kul att skriva om mitt jobb (speciellt alla supporthistorier, "du min mugghållare är trasig") men jag kommer undvika att göra det i nån särskild detalj. Jag bloggar inte anonymt och jag vill varken hänga ut någon medarbetare eller på något sätt påverka företaget med vad jag skriver här (det är en löjligt liten risk, men den är också löjligt lätt att undvika).
Jag är van vid att ha åsikter om allting, och sällan hejdar jag mig själv från att uttrycka dem. I grund och botten är jag väldigt vänstervriden i det mesta, med starka rötter i marxistiska synsätt. Jämlikhet, humanism, demokrati, platta strukturer, frihet och rättvisa är de första honnörsorden som dyker upp i mitt huvud. Jag avskyr saker som elitism, machoattityder, klassklyftor och moralism (fast tro mig, den fulla listan på saker jag avskyr är rätt lång).
Om den här bloggen
Jag började blogga kring 2002. Jag skrev ett eget publiceringsverktyg mest på skoj, och det är samma verktyg som jag använder idag. Allting på denna sida är således kodat av mig personligen. Inte för att jag tycker det är på något sätt "bättre" eller vad man "ska" göra utan enbart för att det är kul.
"Heartland" är en låt med Sisters of Mercy. Bandet har en speciell plats i mitt liv för det var under deras konsert på Arvikafestivalen 2001 som jag träffade Cecilia, som jag senare gifte mig med och var tillsammans med i över 7 år. Därav namnet, och det har hängt med.
Bloggen har även en RSS-feed, handkodad även den.
Kategori: meta
Smile!
2007-11-09 14:55:02
Idag är jag storyn på nåns fikarast, garanterat. Mina tänder är nämligen ett intressant kapitel. Jag får inte hål i dem. Det går inte. Kan inte hända. Never has. Vad jag däremot får är tandsten, i rätt stora mängder dessutom. Det här gör det till en väldigt dålig idé att göra det jag gjort de senaste två åren, att låta bli att gå till tandläkaren. Men det är ju så sen nån regering fick för sig att tänderna inte är en del av kroppen; det kostar apan, så man drar sig för det.
Nu gick jag dit i alla fall, Folktandvården i Täby. Jag jobbar där och man får ju välja mottagning så det blev bra. Tandläkaren undersöker mig i några minuter, sen sätter hon sig ner, tar ett djupt andetag och yttrar vad som kom att bli veckans snackis i det Lagerstedtska hemmet:
"Nu är det såhär: Du har tandsten. Du har MYCKET tandsten. Nej, du har (här pausar hon för att med gester illustrera ifrågavarande mängd) JÄTTEMYCKET tandsten!.
Hon är fascinerad, jag börjar fundera på om hon kommer be om autografer och allt möjligt. Story of my life antar jag, när jag föddes så var det tydligen en hel drös med läkare och studenter som ville titta på (jag föddes med häcken före - kanske också story of my life - men vi sparar den anekdoten till senare). Det är spännande när man får vårdpersonal att tappa hakan, men det slutar inte alltid så väl.
Så anyway, idag fann jag mig själv hos tandhygienisten för att bli av med Mount Rushmore som jag gått och sparat ihop i truten. Hon hade gått igenom bilder och noteringar och konstaterat att "ja, det här var rätt så mycket tandsten det" (jag log stolt, nåt ska man väl vara bra på). Lik förbannat kan hon inte hålla sig från att undslippa ett "Oj! Ja JÄVLAR! när hon väl stirrar in i gapet på mig.
En halvtimmes ultraljudstortyr senare var jag på väg till jobbet. Och hon förmodligen på väg till fikarasten för att befästa min position som levande legend på avdelningen. Oh yes, idag satte jag färg på någons liv...
Kategori: Mitt lilla liv
Ulrica Schenström avgår
2007-11-01 15:51:02
Politikers privata förehavanden skapar en skandal. Den kvinnliga inblandade får avgå. Den manlige blir kvar. Igen.
Kom igen! Nu har vi en sån där elefant i vardagsrummet igen.
UPPDATERING: Okejdå, han kanske inte får vara kvar ändå. Säkert BARA för att jag var tvungen att skriva om det...
Kategori: Jag tycker
Omoral my ass
2007-10-31 11:22:45
DN skriver om forskaren Jonas Frykberg som drar slutsatsen att moraliska mönster påverkar sjukfrånvaro och sjukskrivningar, och att det förklarar högre sjukfrånvaro i de norra delarna av landet (underförstått: i norrland är man lat och vill inte jobba). Kopplingen gör han genom att jämföra bland annat antalet utomäktenskapliga barn som föddes i olika geografiska områden på 1800-talet (när sånt fortfarande bar nån slags moralisk innebörd).
DN påpekar att det här är ett känsligt område där det är lätt att folk blir förbannade. Och det stämmer, det blir man. Det här är fel på så många nivåer. Inte för att det är något konstigt i sig med att moral påverkar arbetsmoralen, det säger sig ju liksom självt. Det är bara presentationen som är motbjudande föraktfull.
Först en liten lektion i samhällsvetenskaplig metod: Det är skillnad på korrelation och kausualitet, också känt som "drunkningsolyckor har inget med glassätande att göra". Lägger du upp siffrorna brevid varandra så talar de sitt tydliga språk; när det äts mycket glass så drunknar folk på löpande band. Anledningen till att vi inte kräver flytväst för glassinköp är faktorerna inte påverkar varandra bara för att de samvarierar. I det här fallet så är det ganska lätt att hitta en tredje faktor som påverkar bägge oberoende av varandra (det är varmt, duh..). In short: Att X och Y ökar samtidigt betyder inte att den ena har någon som helst inverkan på den andra.
Det här leder oss in på det stora skälet till att jag sitter här och är förbannad. Elefanten i vardagsrummet, den för mig ack så uppenbara oberoende anledningen som kan påverka bägge faktorerna (samhällsmoral samt sjukfrånvaro): Pengar, dammit! Eller "klassperspektivet" som det kanske egentligen heter, men folk brukar få kommunistskräck och sluta läsa då. Dra fram den där jävla kartan med siffror över sjukskrivningar och födda oäktingar och smäll på med statistik över medelinkomster, arbetslöshet, etc. Vad tror du att du kommer få se då? Just det.
De norra delarna av landet har alltid varit mest ekonomiskt utsatta medans de södra ackumulerar välstånd. Att det påverkar saker som lojalitet mot samhället, ohälsa och antal i arbete är en självklar följd av det. Det gör inte invånarna till latare eller moraliskt svagare människor.
Kategori: Jag tycker
Facebook äger mig, oh noes!
2007-10-25 08:57:36
Tidningarna idag basunerar ut att Facebook äger dig i ett "slavkontrakt" som det givetvis inte var ditt eget fel att du skrev på (ja jag finns på Facebook och nej, jag läste aldrig det där innan jag tryckte "ok", men det måste väl ändå sägas vara mitt eget fel?).
Jag gillar Facebook, så låt oss slå hål på den här grejen med en gång, mmkay? Facebook "äger" ingenting du lägger upp där. Vad det handlar om är att de får spridningsrätt till allting. Dvs, jämtemot Facebook så äger inte du någonting du lägger upp där.
Det här är väl inte direkt bra villkor för användaren eller direkt bra just alls, men det är inte som att det gör sådär särdeles mycket att de får använda den där bilden där jag och mitt då väldigt långa blonda hårsvall var på väg till en VNV-konsert och kanske inte helt nykter. Lägg inte upp något som du vill vara 100% säker på kommer förbli hemligt, och lägg absolut inte upp något som det är viktigt för dig att behålla fullständig upphovsrätt till (konstverk, musik, noveller, what have you). Det är okej så. För bryr du dig verkligen om vem som har spridningsrätten till klottret du lämnade på din förra klasskamrats "vägg" i förrgår?
En sak bara: I Metro stod ett klockrent "tips" om att man för att kunna "skydda sig" mot det här onda måste gå in i sin profil och manuellt radera alla kontakter, foton, applikationer och hela baletten. Gör inte det, om gänget bakom Facebook har nån som helst hjärna - och det tror jag de har - så kommer det vara helt verkningslöst. Om de vill tjäna pengar på att samla information så kommer de så klart aldrig radera något. Det ligger kvar nånstans där, var lugn för det.
Kategori: ack, mänskligheten...
Dagens sanning
2007-10-19 12:39:15
...kommer från Johnny:
Just nu finns det bara två sorters människor, menar Försäkringskassan: De som kan arbeta 40 timmar i veckan med tråkiga saker och de som inte kan arbeta alls.
Varför måste glappet mellan produktiv medborgare och samhällsparasit vara så förbannat stort? Inte undra på att folk villar bort sig i tomrummet därimellan.
Kategori: Jag tycker
Den här gången blev det rätt
2007-10-16 13:22:43
"Stureplansprofilerna" har blivit fällda i hovrätten. Tack! Äntligen drar domstolen en någorlunda mentalt frisk slutsats av klarlagda fakta.
Jag är inte egentligen för "hårdare bedömningar" eller minskade beviskrav, jag har inte principiellt något emot att våldtäkt är ett svårt brott att bevisa. Och jag kommer aldrig vara för hårdare straff, "tuffare tag" eller nån annan sån machoskit.
Nej, det som har varit så åt helvete galet med det här fallet, Tumbafallet, mfl är den fullständigt bisarra slutsats rätten så ofta kommer fram till. Man slår fast att man bedömer kvinnan som trovärdig, man slår fast att hon har utsatts för grova övergrepp, man slår fast att hon har befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, men att männen "inte kunnat förstå detta".
Det här är patriarkalt vansinne på högsta nivå. Männen befrias från allt ansvar. Man behöver inte tänka efter. Man behöver inte lyssna på hennes ord. Man kan helt glömma bort att man haft i henne litervis med alkohol och kanske lite andra droger på det. Det är okej, du har inget ansvar när du har chans att få knulla. Bara kör på.
Idag slog hovrätten fast att det inte får gå till så. Den slog fast att omdömeslöshet och ren dumhet inte är ett försvar. Tack för det.
Kategori: Jag tycker
De laglösa
2007-10-08 15:36:06
Jan Guillou's "Ondskan" slår an på den här strängen, men driver kanske aldrig hem poängen fullt ut. Hur som helst så vet alla det redan i bakhuvudet: ungdomens sociala ordning utgår från våldet och förmågan att utdela det.
Det börjar tidigt i grundskolan, hackordningen bland killarna etableras beroende på vem man kan spöa upp eller inte. Det är viktigt, det styr nämligen vad man får säga och till vem. Den som står över dig har fritt fram och kan reta dig för vad han vill. Svara tillbaka och få spö. Positionen måste ständigt försvaras, det är viktigt.
Under min uppväxt har jag känt flera som stått över det här. Somliga gör det, kalla det uppfostran, kalla det intelligens, av en eller annan anledning är de bättre än så. Man kan stå över, men aldrig utanför. Våldet finns där, och den som vill ställa sig över får slåss likafullt. Mer än andra, faktiskt. Bestämmer man sig för att inte ta skit från den som tror han har rätten att dela ut det, då slåss man. Oftast inte ett regelrätt slagsmål, men en spark här, en knuff in i ett skåp där, etc. Man lär sig att det är såhär. Man vänjer sig. Våldet finns där dagligen och det är lag. Jag skulle kunna räkna upp så många saker jag varit utsatt för och inblandad i som i teorin kan ge åratal i fängelse. Men i praktiken är det bara vardagen i en skolkorridor. Anmäla? Varför då, det var ju vardaget? Om det finns överallt och ingen någonsin reagerar, vad ska en liten grabb tro? Så man accepterar det. Man tar sig igenom skolåren med våldet som konstant.
Så det är inte så konstigt egentligen, att när man är kring 15 så blir det mer sofistikerat. Man blir äldre, mer uppfinningsrik. Strukturerna har utkristalliserat sig. Våldet behöver inte vara begränsat till vad man själv kan prestera, kommer man på. Nu handlar det om hur många man känner. Pratar nån skit om dig? Kom dit med fem polare och spöa upp honom ("snacka skit" är nämligen det absolut allvarligaste av brott. Enbart misstanken om att någon sagt något han inte borde räcker. Hackordningen måste försvaras. Sparka neråt, så hårt du bara kan).
Så nu hände det plötsligt, en 16-årig grabb anfalls och slås ner av 5 jämnåriga. De sparkar och slår honom så illa att han dör, och nu är alla i chock. Nu måste vi stoppa "ungdomsvåldet". Jag tror grabbarna som sitter häktade nu mest är chockade över att han dog. "Vadå, kan man dö av att bli sparkad och slagen? Men det är ju så vi alltid har gjort? Det här var det aldrig någon som sa något om."
Jag är inte chockad, inte det minsta. Jag är djupt sorgsen, det här är så tragiskt att orden inte finns. Men det förvånar mig inte ett jävla dugg. Jag vet hur jag växte upp, "ungdomsvåldet" var överallt, mitt i vardagen. Och det här var inte "förorten", "ghettot" eller nån annan clichée, det här var mitt i Stockholms innerstad. Precis som för grabben som nu fått sätta livet till.
Är vi verkligen intresserade av att stoppa ungdomsvåldet? Vi vuxna, framför allt ni som har eller jobbar omkring barn, är ni det? Varför gör ni ingenting då? Sparkarna och slagen haglar överallt, i varenda korridor, på varenda skolgård. Varenda liten knuff, varenda liten spark, varenda jävla fysisk kränkning av någon någonstans oavsett hur liten har del i det här. Det är allvarligt, markeringar måste göras. Slår man en medmänniska så gör man något sjukt. Så GÖR man inte. Det måste markeras. Hårt. Sätt stopp. Anmäl de här sparkarna och slagen. Ta in polisen. Få ett stopp på det. Sluta sätt vardagsvåldet på samma nivå som klotter på skåpen eller snöbollskastning. Ta det på allvar.
Folk kan faktiskt dö.
Kategori: Jag tycker
Sub 42 minute mile
2007-10-02 16:43:13
När jag jobbade deltid som spärrvakt i tunnelbanan så ondgjorde jag mig alltid över folk som prompt skulle springa överallt. "Skynda dig, EN MINUT FÖR TUSAN!", rusa efter bussar och tåg, 4 minuters väntetid är oacceptabelt. En gång blev jag mordhotad för att jag fick en tant att missa tåget med min önskan att få se ett färdbevis (I shit you not).
Sen jag började jobba på "riktigt" 5 dagar i veckan så blev beteendemönstret lite klarare. Jag bor i Sundbyberg men jobbar i Täby. Det är inte så långt egentligen - 15 km kanske - men det tar kring en timme normalt att åka dit. Så ska man dit, stämpla in, vara där i 8 timmar+lunch och sen hem igen. Det blir elva timmar som man är ute, "jobbupptagen". Som studerande med mitt läshuvud hade jag ENORMT mycket fritid, så det blev en sjujävla omställning för mig. Plötsligt så har man alltid ont om tid.
Man kan vänja sig vid det mesta, och man anpassar sig till det här också. Så vad gör man? Man optimerar. Fram med stora osthyveln, slimma ner dina vanor. Kliva upp och klä på sig? 5 minuter. Frukost? På kontoret efter att man stämplat in (ska jag ta det lugnt ska jag fanimej ha betalt också). Resan till jobbet? Så slimmad som möjligt.
Den enklaste vägen är att ta buss 509 till Danderyd, sen tåget. Det är bara ett byte. Fast 509:an är sjuuuukt långsam, ska prompt snurra två varv genom alla 50 kommuner den skär igenom, plus ett eget varv i Bergshamra. Den här vägen: 1tim, 10min. 515->177->Roslagsbanan är okej, men lämnar ibland stora glapp. Oftast: Nästan exakt en timme. Men vid rätt tid på dagen är det bäst. Hemåt är det alltid överlägset snabbast med buss 610 till Danderyd, 157 till Rissne och tunnelbanan en station till Duvbo. Sen nästan hemma. Den här vägen har potential, personrekordet ligger på smått oslagbara 42 minuter.
Poängen, hursomhelst, är att det är bytena som tar tid. Bilfärd från dörr till dörr tar 15-20 minuter, tops. Det är bytena och väntan på nästa anslutning som dödar. Så hela min fritid - nej, mitt liv - beror på hur mycket jag kan skala av vid dessa byten. Perfekt passning krävs. Minsta lilla intermezzo och hela planen fallerar. En barnvagn i vägen, en buss som stannar för rött, gamla människor som är långsamma med biljetten vid påstigning - de är ett hot mot mitt liv.
Här kommer springandet in. Jag vet att det ser löjligt ut, men om min buss stannar i ena änden av Danderyds Sjukhus och min anslutning står körklar i den andra, ja då springer jag. Jag har mina löparskor på mig. 200 meter på 25 blankt, med en datorväska över axeln? Lugnt. Jag vet vad min värdighet är värd.
7,5 minuter fritid.
Kategori: Mitt lilla liv
Al'ar == pwnt!
2007-09-18 16:56:55
Vi har haft lite svårt att skrapa ihop 25 pers till raids på sistone. Så det var extra skönt att få dräpa Al'ar i Tempest Keep äntligen, efter 3 riktigt bra försök (och ett lite misslyckat där vi råkade resetta honom).
Och filmen hittar ni här. OBS hyfsat stor fil, cirka 210MB.
Kategori: WoW
Hunden är bokstavligt talat...
2007-09-17 17:26:50
...begraven. Det är nog det jag har svårast för i hela den här härvan med teckningarna på profeten Muhammed som rondellhund. Att ingen vill visa dem. Det går i princip inte att se dem. Att försöka diskutera det blir plötsligt en nära-Monty-Python-upplevelse ("if anyone else says 'Jehova'..") där vi ska diskutera något som existerar men som ingen får visa.
Jag har funderat på det där länge, och det stör mig att jag inte hittar något bra argument. Spontant ställer jag mig på konstnärens och de publicerande tidningarnas sida, jag tror många gör det. Det svåra uppstår när man ska hitta ett argument tyngre än "men det är ju bara en TECKNING ffs!".
Visst, det är bara en teckning och man kan tycka att det är orimligt/ologiskt att tycka att det är så stort att man vill stifta lagar, mörda, kräva offentliga ursäkter, censurera, etc. Men samma argument kan lika lätt anföras mot vad som helst i vilken religion som helst. Liksom, hur logiskt är det att Jesus gick på vattnet? Svaret ligger inte där, i alla fall inte så länge man vill acceptera och respektera religioner (och det vill jag).
Yttrandefriheten är inte total. Den har aldrig varit det heller. Tyvärr får man väl säga, men det är inte praktiskt möjligt. Så man kan väl inte egentligen anföra det som argument heller (eller kan man? Jag vet ärligt talat inte). Men det kanske åtminstone är önskvärt att göra den så stor som möjligt.
Vad jag i vart fall känner mig hyfsat säker på är att man inte kan kräva av andra att leva efter sina egna lagar. Att visa bilder som väcker anstöt kanske är brist på respekt, men att tvinga på andra sin tro är väl rimligtvis det också. Det är väl ungefär det här konstnärer som publicerar dessa verk vill prata om. Jag undrar om det inte trots allt är vitkigt att de får det.
PS. Om du vill se teckningen så kan du hitta den Lars Vilks blogg, postad den 21:a juli i år. Det faktum att jag inte vågar länka direkt till den ser åtminstone jag som ytterligare ett tecken på det absurda i situationen.
Kategori: Jag tycker
Prischeck på ett värdigt liv, kassa 2 tack!
2007-09-13 15:23:01
Det är väl egentligen en ganska typisk diskussion, klyschig rentav. Hur mycket får ett människoliv kosta? Hur mycket pengar får man äventyra det för? Kränka det? Försvåra?
Sakfrågan är att Karolinska universitetssjukhuset beslutade att avbryta medicineringen för en ung man för att hans medicin var för dyr. Flera dagstidningar plockar upp storyn självklart. Medicinen är väldigt dyr, men vad är oddsen för att fixa ett sånt beslut PR-mässigt, kom igen? Dra in en ung grabbs medicin för att vi inte vill pröjsa och försvara det när ett uppretat land ser på, jo tjenare. Så inte helt oväntat så får vi snart veta att han kommer få sin medicin medan de "utreder frågan" (länk här).
Det etiska perspektivet tänker jag inte gå in på, för mig är det fucking självklart att man gör vad man kan för att rädda människors liv, bota deras sjukdomar, etc. Vad har vi annars ett samhälle till? Vad är poängen med någonting vi gör annat än att fortsätta leva och göra det så bra som möjligt? Nej, det som intresserar mig är varför systemet skapar en situation där beslutet känns logiskt.
Medicinen kostar 10 miljoner per år. Varför då? Kostar den verkligen så mycket att producera? Min rumpa att den gör. Men det går att ta ut så mycket, när vettiga människor vägrar att sätta en prislapp på folks liv så finns det mycket pengar att tjäna för de som gör det. Det kanske vi borde prata om? Är det här verkligen rätt samhällsordning för att driva den medicinska vetenskapen framåt och maximera nyttan av den? O rly?
Sen är det det där med kortsiktiga sparkrav i den byråkratiska soppan. Med en vård fylld av fristående aktörer, privata och offentliga om vartannat, alla med sin egen lilla budget, sina egna vinstkrav och behovet att kosta minst. För samhällets resurser är 10 miljoner en piss i nilen, för ett enskilt sjukhus eller ens ett landsting så är det klart att det blir mycket. De kanske måsta göra avvägningar, kanske andra sjuka måste bli utan hjälp. Varför är det så? Blir folk verkligen friskare av det?
Kategori: ack, mänskligheten...
Min dagliga dos humor
2007-09-12 14:49:14
Jag pendlar cirka 2 timmar om dagen (don'tcha wish you were me?), så mitt huvudsakliga intag av nyheter består av den kombination av Metro/City/.SE som jag för dagen råkar hitta kvarlämnad på ett säte i bussen (om man tar emot en tidning från de där utdelarna i färgglada västar så vinner terroristerna). I sörjan av reklam och snabbt ihopslängda TT-snuttar så hittar man ibland några riktiga guldkorn.
Ken Lennáard - ni vet, den där snubben som vann "Riket" och som är pokerproffs och i allmänhet Mr professionell poker med hela Sveriga - är tydligen i tvist med skatteverket om hur han beskattas för en turneringsvinst i poker. Han vill nämligen att den ska beskattas som en - I shit you not - lotterivinst. Jomenvisstserru, för vi vet ju alla att poker enbart handlar om tur, inte sant Ken?
Kategori: ack, mänskligheten...
WoW-a-nanza
2007-09-11 13:20:50
Jag spelar World of Warcraft, har varit tokfast i det sen 2005. Mina erfarenheter i den världen tänker jag friskt och oblygt dela med mig av.
Vi börjar med lite film från saker som jag och mitt guild Wipus Frequentus varit med om. Sen jag skaffade nytt grafikkort och allmänt hottade upp min dator så har jag blivit stormförtjust i att spela in våra upptåg, så enjoy!
-
The Lurker Below, cirka 58MB. Jag är offtank den här fighten, så jag lallar runt och letar efter nåt att göra hälften av tiden. En schysst vy av Serpentshrine Caverns förmodligen lättaste boss.
-
Nightbane, cirka 78MB. Här maintankar jag, så min synvinkel är ren och skär galenskap. Men det är en sjujävla kul fight.
- Shade of Aran, cirka 13MB. En av de första filmerna jag gjorde, och jag råkade visst göra den lite för liten. Men i gengäld borde den gå fort att ladda ner. Såhär gör iaf en protection-speccad warrior på den här fighten.
EDIT: För att spela upp mkv-filer så användes med fördel den eminenta spelaren VLC.
Kategori: WoW
Nu börjar vi!
2007-09-11 13:02:42
Okej, nu drar vi igång det här maskineriet igen. Har inte bloggat på många år, so bear with me.
Fan vet om alla de här gamla grejerna funkar eller inte. Jag kör inte nåt färdigt CMS utan hankar fram på det gamla som jag kodade ihop nån gång för fem år sen. Det var mitt första egna programmeringsprojekt alla kategorier, och egentligen började det bara som ett försök att lära sig databaser.
Egentligen borde jag väl köra på Serendipity eller nåt i den stilen för bästa resultat, men jag gillar att ha mitt eget system. Då kan jag koda in precis vad jag vill och lösa det på precis mitt eget sätt. Dessutom är det en kul hobby.
Jag postar det här så får vi se vad som händer. See you out there!
Kategori: meta